”Snäll?! Det är korna också..” brukar min mormor säga. Som att snällhet inte lönar sig. Och ibland tänker jag att hon har rätt. Det är väl ingen idé att gå runt och vara snäll, vad blir bättre av det?!

En ko är ganska stor och otymplig, en rätt sävlig varelse som mest bara tuggar och skiter. Och när en ko tittar så där förvånat på en med sina stora ögon, då tänker i alla fall jag att den är snäll på gränsen till dum. Och att jag kanske inte skulle vilja vara en ko.

Men så tänker jag ett varv till, och inser att det borde vara tvärtom. Är det något vi borde eftersträva så är det att vara snälla som kor. Jag är hellre en ko än en kobra.

En kobra är liten och smidig, snabb och effektiv – allt det en ko inte är. Men en kobra reser sin framkropp, breder ut halsen och sprutar sitt gift. Ett nervgift som förlamar lungor och hjärta hos den som attackeras.

Jag tror inte det är något vi strävar efter, eller ens tänker på, men allt för ofta tror jag vi människor är mer lik kobror än kor. Vi är snabba att spruta vårt gift omkring oss. I situationer när vi kanske skulle behöva stanna upp, betrakta vår omgivning och tugga några varv till. För att sen lugnt vandra vidare i hagen.

Svenska Kyrkan har i fastetiden haft en internationell insamling till ett projekt i Tanzania som ger fattiga familjer en ko. Ett startkapital som ger en hel familj nya förutsättningarna. En ko kan förändra liv! En ko är inte bara snäll. Den kan tyckas stor, klumpig, dum och lite sävlig när den går runt där i sin egen skit och tuggar gräs – men det är från kon vi får vår näring, det är en ko som ger liv. Vad har en kobra nånsin gett? Förutom förlamade hjärtan.

”Framför allt som skall bevaras må du bevara ditt hjärta, ty därifrån utgår livet.” (Ords 4:23)

Oavsett om det innebär att vi måste idissla pepparkakor för resten av livet för att bli snälla nog och bevara våra hjärtan, så tror jag det är värt det. Stanna upp. Tugga ett varv till. Vandra vidare. Ge näring. Var snäll. Allt blir bättre av det.